Gästinlägg av Anna Pernestål.
Jag står i en monter på gymnasiemässan. Det är en enorm mässhall där Stockholms gymnasier visar upp sig för att locka till sig studenter. Montern jag står i tillhör Mälardalens Tekniska Gymnasium, en nystartad skola, grundad av två av Sveriges största utvecklingsföretag (Astra Zeneca och Scania), och jag är med som representant för ett av företagen. Vi har en robot i vår monter, som spelar musik och bygger små konstruktioner av plastbitar. Det finns en liten CNC-maskin också som svarar kluriga former från plastbitar, och lite annan teknisk utrustning. Vår monter sticker ut.
Runt omkring oss finns är det mediautrustning, fräcka designkläder, mannekänger som visar upp sig, klätterväggar och TV-kameror. Det finns djurgymnasier, konstgymnasier, idrottsgymnasier, äventyrsgymnasier, kockgymnasier, reseguidegymnasier. Men ser jag väldigt få tekniska eller naturvetenskapliga gymnasier. Visst, vi behöver många olika sorters kompetenser i vårt samhälle. Men jag är inte säker på att den fördelning mellan TV-kockar och ingenjörer som representeras här, där våra ungdomar ska göra ett viktigt val för sin framtid, verkligen motsvarar samhällets behov.
När jag står där och ser ungdomar promenera förbi med tygkassar från cirkusgymnasiet och kakbak-gymnasiet så funderar jag lite på vem som ska stå för framtidens produktutveckling. Astra och Scania startade Mälardalens Tekniska till stor del eftersom man insett att det saknas kompetenta tekniker. Det är en skola där man kräver lite extra av eleverna, men också ger en hel del extra tillbaka i form av utmaningar och förutsättningar. Mälardalens Tekniska är en skola, men det behövs fler. Och framför allt behöver vi få våra ungdomar att förstå att teknik och produktutveckling är ballt och väldigt, väldigt roligt. Även om det kan vara en utnämning när matematik på schemat vägs mot slalomåkning.
No comments yet.